Listor / Berzan / Introduktion till nationalekonomi och ekonomisk politik
Ordet ekonomi kommer från grekiskan och betyder hushållning. En ekonom håller koll på att begränsade resurser används på det bästa möjliga sättet. Om vi hade haft oändligt med resurser hade vi alltså inte behövt ekonomer.
Allt de som krävs för att en produktion ska kunna ske kallas produktionsfaktorer och man brukar prata om tre stycken huvudgrupper. Den första är råvaror som inkluderar alla naturliga resurser som vatten, skog osv. Den andra är arbetskraft som delvis innebär kroppsligt arbete men också kunskap om saker och ting. Den sista är realkapital som består av de verktyg som krävs, t.ex. maskiner, fabriker och transportmedel.
Hur ett land besvarar frågorna:
Vad ska produceras och hur mycket?
Hur ska produktionen gå till?
För vem sker produktionen?
Avslöjar hur deras ekonomiska system är uppbyggt. I teorin finns det två stycken grundsystem, marknadsekonomi och planekonomi. Men praktiskt har alla länder en blandning av alla men av olika stora delar.
Marknadsekonomi brukar ofta benämnas kapitalism. I marknadsekonomi är det utbud och efterfrågan som bestämmer vad som ska produceras och likaså priset samt för vem produkten/tjänsten är för. Fördelen med marknadsekonomi är att folket själva har möjlighet att påverka vad de vill ha för varor. Nackdelar är att alla människor inte tar sitt ansvar, tex att köpa lokal producerade varor för att tänka på miljön.
Vad, hur och för vem något ska produceras i en planekonomi beslutas av en statlig planmyndighet som sätter upp en lång och kortsiktiga planer för hela produktionen som ska följas till punkt och pricka. Många menar att systemet gör att det inte blir så stora skillnader mellan rika och fattiga, att människor inte blir arbetslösa och att även avlägsna områden får tillgång till varor och tjänster. Andra menar att produktionen inte blir effektiv och att det råder brist på varor. Dessutom har en central myndighet svårt att planera ekonomin för ett helt land.
Utbudsöverskott är det på en marknad där priset är högre än jämviktspriset. Om en marknad är prisreglerad kan utbudsöverskott uppstå. Ett utbudsöverskott innebär att säljarna vill sälja större kvantiteter än vad köparna är beredda att köpa vid det gällande priset. Ett utbudsöverskott kan innebära ett slöseri med resurser och att marknaden inte fungerar effektivt. Exempel på utbudsöverskott kan finnas på marknaden för lantbruksprodukter där ett land önskar att vara självförsörjande på livsmedel.
Efterfrågeöverskott är det på en marknad där priset är lägre än jämviktspriset. Om en marknad är prisreglerad kan efterfrågeöverskott uppstå. Ett efterfrågeöverskott innebär att köparna vill köpa större kvantiteter än vad säljarna är beredda att bjuda ut vid det givna priset. Ett efterfrågeöverskott kan leda till köbildningar och svarta marknaden. Exempel på efterfrågeöverskott kan hittas på hyresmarknaden där hyrorna har blivit reglerade på grund av att hyreskostnaderna inte skall bli för höga.
Perfekt, fullständig eller fullkomlig konkurrens, är en nationalekonomisk modell där ingen aktör ensam kan påverka en varas marknadspris. Perfekt konkurrens är en förutsättning för att teorin om utbud och efterfrågan ska gälla. Rent definitionsmässigt: "You can sell any amount of goods at the prevailing price level".
En kartell är en formell överenskommelse mellan företag med avsikt att sätta den marknadsmässiga konkurrensen ur spel. Medlemmarna i kartellen godkänner att koordinera sina priser och sin produktion med varandra. De flesta konkurrenslagar förbjuder karteller. Karteller uppstår oftast i en oligopolisk marknad, där ett litet antal företag, oftast med liknande produkter, sätter sina priser efter bestämda regler. Andra aspekter förutom prisreglering kan vara hur stor produktion man får ha, hur marknadsandelarna ska fördelas, vilka regioner och vilka kunder man ska ha kontroll över.
Bruttonationalprodukt(BNP) är ett mått på den totala ekonomiska aktiviteten i ett land under en tidsperiod, vanligen ett år. Det kan uttryckas som värdet av total konsumtion av varor och tjänster, bruttoinvesteringar samt export minus import. Svartarbete ingår inte i statistiken. I förhållanden där svartarbete är omfattande är detta en felkälla, som ibland kompenseras med uppskattningar. Human development index (HDI) använder BNP som en del i sin uträkning och faktoriserar in indikatorer som medellivslängd och utbildningsnivå. Ginikoefficienten mäter skillnaden mellan inkomster inom ett land.
Sveriges ekonomisk-politiska mål är följande:
Stabilt penningvärde, det vill säga inflationen ska vara låg.
Ekonomisk tillväxt och höjd levnadsstandard, det vill säga ökad BNP.
Så hög sysselsättning som möjligt och så låg arbetslöshet som möjligt.
Balans i utrikeshandeln, det vill säga exporten och importen ska på lång sikt väga jämnt.
Hänsyn till miljön ska vara ett överordnat mål som ska genomsyra alla politiska beslut.
För att uppnå dessa mål använder sig riksdagen, regeringen och Riksbanken följande; finanspolitik, arbetsmarknadspolitik och penningpolitik/valutapolitik.
Ekonomisk tillväxt syftar på att produktionen ökar så folket kan konsumera mer, åka på utlandssemestrar eller kanske köpa en ny bostad. Det finns två metoder för att få en ekonomisk tillväxt. Att öka insatserna av produktionsfaktorer genom t.ex. invandring, fler maskiner, jobb åt kvinnor, öka investeringar, ett land utnyttjar nyfunna mineral- eller oljetillgångar. Det andra är att man utnyttjar de produktionsfaktorer man redan har mer effektivt. Att öka produktiviteten helt enkelt. T.ex. att de anställda får bättre utbildning och större motivation. Sen 1870 har produktiviteten ökat per arbetad timme och person 33 gånger(tekniska utvecklingen).
Lågkonjunktur kännetecknas av låga priser, låg ränta, hög arbetslöshet, lågt penningvärde, stora lager.
Högkonjunktur kännetecknas av av höga priser, hög ränta, låg arbetslöshet, högt penningvärde, små lager.
Vid en högkonjunktur är efterfrågan så hög att företagen bjuder över varandra på personer med specialkompetens och råvaror etc. Detta gör att priset blir högre så efterfrågan avtar. En annan förklaring är att marknaden kanske har mättats. Om alla köper nya tv-apparater så har de kanske fortfarande råd med fler men det finns inte plats för det eller de behöver bara en. En tredje förklaring är att ett grannland som vi exporterar mycket till kanske har lågkonjunktur, detta leder till att de inte kan köpa lika mycket från oss osv.
Inflation är främst farligt eftersom konsumtionen avtar drastiskt för landets produkter. Vem vill köpa en stol i Sverige när man kan köpa en likadan från grannlandet för halva priset? Detta leder till hög arbetslöshet. Pengarna går också från sparkunder hos banken till låntagare. Om vi säger att du ska få 1000kr i ränta per år på ett lån så kommer dessa pengar vara värda mycket mindre vid hög inflation. Om du ska betala 1000kr i ränta per år vid inflation kommer denna kostnad inte bli lika hög eftersom inflationen har ätit upp den. Statistiskt sett tar högbetalda mycket mer lån och lågbetalda sparar mer pengar. Detta leder till att de fattiga blir fattigare och de rika blir rikare. Och tvärtom vid deflation. Vid deflation är det dessutom så att ingen vill handla om alla vet att priset blir ännu lägre imorgon. Detta gör att efterfrågan blir ännu mindre och arbetslösheten ännu högre.
Finanspolitik är en form av stabiliseringspolitik som innebär att staten genom skatter och offentliga utgifter motverkar konjunkturtrender. Expansiv finanspolitik är när staten ökar sina utgifter genom att investera i projekt och sänka skatter för att arbetslösheten ska minska och folk ska våga spendera mer pengar, vilket kan dämpa en lågkonjunktur. Kontraktiv finanspolitik är det motsatta, när staten minskar sina utgifter och höjer skatterna för att lugna ekonomin, så att människor inte tar för stora lån och en högkonjunktur överhettas och spricker.
Målet för riksbankens penningpolitik är att begränsa inflationen till 2% +-1%. Om inflationen är hög höjer riksbanken reporäntan för att det ska vara fördelaktigt att spara mer pengar och inte konsumera lika mycket. Om den är låg så gör de tvärt om.
Det övergripande målet för finanspolitiken är att skapa så hög välfärd som möjligt. Därför prioriterar regeringen åtgärder som ska bidra till:
En hög och hållbar sysselsättning och ekonomisk tillväxt (strukturpolitik).
En välfärd som kommer alla till del (fördelningspolitik).
En stabil ekonomisk utveckling (stabiliseringspolitik).
Under en lång tid var regeringen tvungen att välja på inflation eller arbetslöshet men nuförtiden är det fastslaget i Riksbankslagen att en stadig inflation ska prioriteras. Samma dilemma uppstår mellan arbetslöshet och budgetunderskott. Minskad arbetslöshet leder till ökade statliga utgifter och ökad statsskuld. Denna levererar vi sedan vidare till nästa generation osv. Arbetslöshet eller jämnare inkomstfördelning och tillväxt eller hänsyn till miljön är två till dilemman som måste behandlas olika beroende på vilka prioriteringar man har.
Genom att minska antalet arbetstimmar för att minska arbetslösheten kan i tanken vara fin men enligt företagare skulle arbetslösheten öka eftersom maskiner och fabriker står oanvända en längre tid på dygnet vilket minskar inkomsterna så lönerna måste sänkas eller folk måste sparkas.
Publiceringsdatum: 2014-01-12