Listor / Berzan / Radioapparat
The goal of this report was to find out whether it was possible or not to build a radio from used components, fit those in to a Lego chassis, give some basic insight about how the components in the radio work. Moreover we saw it necessary to consider the security hazards involved with electricity and we also saw it fit to provide a circuit diagram of the radio. The report contains information about how a radio was dissected, information of the components and a circuit diagram of the radio. A used radio was acquired which was then put into a Lego chassis. Though it should be noted that the radio was functioning prior to the disassembly. Information of the radio was written and the circuit diagrams was drawn.
Keywords: Radio; Function; Receiver; Broadcaster; Components
Radioapparater har funnits bland oss väldigt länge och tekniken som de bygger på: att överföra information via elektromagnetisk strålning, används än idag. Vetskapen om detta inledde frågeställningen: Om de kunde bygga radioapparater för hundra år sedan, så måste vi, som är amatörer i ämnet, kunna göra det idag! Det gjorde att vi ville prova och se om det var möjligt för oss att bygga en egen radio. Eftersom vi ville hålla projektet så billigt som möjligt valde vi att så långt som möjligt använda begagnade delar i bygget och som chassi valde vi att bygga ett i lego.
Syftet med arbetet är att bygga en egen radio av till mesta del återvunnen hårdvara för att kunna lyssna på radio och svara på frågorna:
· Hur fungerar en radio och dess komponenter?
· Hur kommer de elektriska komponenterna kopplas ihop, med säkerhetsaspekter i beaktande?
· Går det att bygga en fungerande radiomottagare med återvunna komponenter?
Vi kommer även dokumentera tillvägagångssätt och förklara nödvändig teori i en rapport, samt ge ett kopplingsschema över radion.
Till att börja med kommer information om nödvändiga komponenter samlas för att bilda en uppfattning om vilka komponenter som behövs. Först och främst vill vi återanvända komponenter från gamla radioapparater hemifrån men i värsta fall kommer komponenter köpas.
Information kommer samlas från skolans bibliotek, utvalda källor från internet samt från handledare. De största problem vi förväntas stöta på är svårigheter med teorin samt hur kopplingarna ska göras, eftersom att mer avancerade kunskaper i nuläget fattas.
Produkten ska till utseendet vara funktionsduglig snarare än estetisk. Om möjligt ska kretskortet och komponenterna ligga tillgängligt för beskådning.
Arbetet startades genom faktainsamling på skolans bibliotek och via internet. Samtidigt som information samlades frågade vi familj och vänner ifall de hade gamla radioapparater hemma som de ville bli av med. Även Tekniska Verken kontaktades med en förfrågan om det var möjligt att göra ett undantag i deras policy som säger att det är förbjudet att plocka upp saker som blivit slängda på deras insamlingsstationer. Förfrågan ledde till ett besök på en av deras återvinningscentraler men resulterade inte i att en radio eller komponenter hittades.
Radion, som användes skänktes av Joakim Eriksson, togs sedan hem till Felix Klar där den plockades isär och förpackades i en ESD-påse[1] för ytterligare transport hem till Viktor Hultgren där kopplingsscheman ritades. Vid nedmonteringen av radion fördelades arbetet efter tre områden: Ritandet av kopplingsscheman, chassibyggnation och sammanfattning av teori. Sökandet efter information utvidgades vid denna tidpunkt till stadsbiblioteket där böcker lånades. När alla kopplingsscheman var färdigritade flyttades radion hem till Joakim Eriksson där chassit byggdes varefter den togs hem till Felix Klar för att löda fast de två högtalarna samt antennen.
Rapporten sammanställdes dels genom möten i skolbiblioteket och dels genom skype-konferenser då dokumentet skickades runt mellan medlemmarna så att var och en kunde lägga till sin del.
En radiosändare överför information i form av elektromagnetiska vågor (även kallat radiovågor), genom etern med hjälp av en bärvåg. Sändaren består av bärvågsgenerator, modulator, effektförstärkare och filter. Bärvågsgeneratorn är en högfrekvensoscillator eller frekvenssyntetisator, som alstrar bärvågen, en elektromagnetisk våg, i vilken informationen sedan transmitteras från sändaren till mottagaren. Bärvågsgeneratorn måste vara stabil mot oönskad frekvensändring och är därför styrd av en kvartskristall i en kristalloscillator. Den slutliga sändningsfrekvensen uppnås ofta genom användning av heterodynprincipen. I modulatorn ges bärvågen den information som skall överföras. Detta kan göras på många sätt, och modulatorn har olika uppbyggnad för de olika modulationssätten. Effektförstärkarens uppgift är att höja effektnivån hos den sammansatta radiosignalen så att sändaren får den räckvidden som önskas. För att begränsa utrymmet som sändaren ockuperar i frekvensspektrum måste signalen filtreras innan den sänds ut i etern. Detta är nödvändigt på grund av att både moduleringen och ofullkomligheter i effektförstärkaren genererar oönskade frekvenser. En effektförstärkare med hög verkningsgrad är olinjär och ger därför upphov till övertoner och intermodulation. (Nationalencyklopedin 2014) I en frekvenssyntetisator framställs en bärvåg, vilket är den stabila kristallstyrda referensfrekvensen multiplicerat med en faktor. Modulatorn tillför en informationssignal (som t.ex. amplitudmodulering, AM, eller frekvensmodulering, FM). Sedan byts bärvågen ut i en blandare, och det önskade frekvensbandet filtreras ut före effektsteget. Detta gör det enkelt att byta frekvens och frekvensband för sändaren, vilket är nödvändigt för kommunikation där utbredningsfenomen ibland gör vissa frekvensband oanvändbara, som t.ex. fartygsradio eller annan långväga kommunikation. Effektsteget innehåller en effektförstärkare och kretsar för anpassning av sändaren till antennen. Om modulationssättet är FM kan effektsteget vara olinjärt, men för andra modulationssätt krävs att det är linjärt. Detta betyder att effektförstärkaren måste vara mycket kraftfull för AM om uteffekten skall bli hög samtidigt som verkningsgraden blir låg. (Nationalencyklopedin 2014)
I blockschemat för en kvadratursändare överst till höger i Bilaga 1 visas en generell princip för en radiosändare där vilken modulationsmetod som helst kan uppnås. En oftast digital signalprocessor genererar de båda signalerna I (in-phase) och Q (quadrature-phase) som får påverka två bärvågor med 90° fasskillnad (sinxt och cosxt). Genom addition av dessa två modulerade bärvågor uppstår en radiosignal vars amplitud och fas fullständigt styrs av signalprocessorn. (I bilden har i praktiken nödvändiga filter och förstärkare utelämnats.) (Nationalencyklopedin 2014)
Överst till vänster i bilden visas en mycket enkel sändare för radiotelegrafi bestående av en nycklad Hartleyoscillator med fälteffekttransistor. Nederst i bilden visas en sändare som arbetar enligt heterodynprincipen.
En radiomottagares uppgift är, att bland många andra signaler filtrera ut och förstärka en specifik antennsignal, och sedan utvinna den information som finns i signalen.
När en viss signal valts förflyttas den och filtreras, för att sedan förstärkas. Den förstärkta signalen frekvensmässigt till basbandet där den detekteras, (demoduleras). Detekteringen och frekvenstransponeringen utförs traditionellt av analoga kretsar, men numera används även digitala kretsar för bl.a. demodulering. Den enklaste typen av mottagare är den passiva mottagaren, även kallad ”kristallmottagaren”. Mottagaren består av ett passivt bandpassfilter, avstämt till sändarens frekvens, direkt följt av en detektor. Mottagaren används för att ta emot analoga AM-signaler och detektorn utgörs av ett olinjärt element (t.ex. en diod eller en kristalldetektor). Denna mottagartyp var vanlig i hemmen under 10- och 20-talet för att ta emot rundradiosignaler på mellan- och långvågsbanden. Den uppenbara nackdelen med denna typ av mottagare är att den kräver mycket starka antennsignaler. På grund av att mottagaren endast hade passiva komponenter kunde basbandets utsignal maximalt få samma effekt som antennsignalen. Vid rundradiomottagning krävdes därför mycket känsliga hörlurar på grund av att mottagarens känslighet var mycket låg. (Ahlin, Frank & Zander 1995, s.87-88)
Efter elektronrörets spridning blev den passiva mottagaren kompletterad med förstärkarsteg. Genom denna utveckling kom både avstämda högfrekvensförstärkare, (avstämda till sändarfrekvensen) och lågfrekvensförstärkare till användning. Denna mottagarstruktur, som blev populär under 20- och 30-talet, kallas idag rak mottagare. Tack vare att hög förstärkning lätt kunde åstadkommas kunde man ur en svag antennsignal skapa en utsignal med nästan godtyckligt hög effekt. De enda egentliga begränsningarna med förstärkarna var deras termiska egenbrus, men eftersom den raka mottagaren under denna tid var avsedd för lång- och mellanvågsbanden var detta egenbrus helt försumbart i jämförelse med yttre störande signaler och det atmosfäriska bruset. (Ahlin, Frank & Zander 1995, s.89)
Nästkommande problem uppstod i att användningen av frekvensbanden snabbt ökade, då ökade störningarna från andra stationer som sände på närliggande frekvenser. Detta ökade kraven på mottagarens selektivitet, dvs. förmågan att bland frekvensmässigt tätt liggande stationer välja ut en enda, utan att störas av de andra. Prestandan för de bandpassfilter som ingick i den raka mottagarens högfrekvensdel var därför tvungna att förbättras. Och det enkla tvåpoliga LC-filtret (resonanskretsen) med höga belastningsförluster, som använts i kristallmottagaren, dög inte längre. Istället infördes avstämda förstärkare med två eller fler resonanskretsar med låga förluster motsvarande filter med upp till kanske 8 poler. Denna utveckling genererade ytterligare problem: Förstärkare med hög förstärkning och låga belastningsförluster har poler mycket nära imaginära axeln i det komplexa frekvensplanet. Detta gör att förstärkaren kommer mycket nära gränsen till instabilitet. En mycket liten, men oönskad återkoppling (t.ex. mellan spolarna i resonanskretsarna), kan därför förvandla förstärkaren till en oscillator (vilket skulle resultera i rundgång). Då självsvängning i allmänhet kan undvikas genom omsorgsfull konstruktion av förstärkarna, var det främsta problemet att åstadkomma bra filter med variabel mittfrekvens. Hög selektivitet krävde även många och variabla resonanskretsar. Den vanligaste lösningen på problemet var att använda en vridkondensator som variabelt element. För att med en kontrollfunktion samtidigt kunna ändra kapacitansen i flera resonanskretsar ”gangades” flera vridkondensatorer på samma axel. Det var inte ovanligt med tre eller fler sektioner i de bättre raka mottagarna. (Ahlin, Frank & Zander 1995, s.90)
Gangkondensatorn visade sig emellertid vara en dyr och klumpig komponent när man fick svårigheter med att få alla kretsar att ändra sina resonansfrekvenser lika mycket och därmed behålla den låga förlusten över ett större frekvensområde. Lösningen på detta kom i slutet av 30-talet i form av superheterodynmottagaren som karaktäriseras av att högfrekvens-signalen inom olika frekvensband flyttas till ett och samma smala frekvensband som ligger på en fix mellanfrekvens. Tack vare detta kan idag filter med extremt god selektivitet användas, som kristallfilter, keramiska filter, mekaniska filter eller ytvågsfilter. (Ahlin, Frank & Zander 1995, s.91)
Sammanfattat är ska en mottagare dels filtrera ut en vald signal. Dels återvinna information, vilket sker genom detektering. Eftersom den utsända signalen har utsatts för modulering krävs i allmänhet olika typer av detektorer/demodulatorer för olika modulationssätt. (Nationalencyklopedin 2014)
Överst till vänster i Bilaga 2 visas den enklaste mottagaren för AM, som innehåller en resonanskrets, en diod och ett lågpassfilter. Och överst till höger visas ett blockschema för den mottagande versionen av blockschemat i Bilaga 1, alltså en generell princip för en radiomottagare där vilken modulationsmetod som helst kan uppnås. (Nationalencyklopedin 2014)
En radiomottagare har i dag den struktur som visas nederst i Bilaga 2, vilket innebär att signalen blandas en eller flera gånger före detekteringen. Vilken typ av modulering mottagaren är avsedd för bestäms av detektorn. För rundradio, dvs. radio- och TV-utsändningar för många mottagare, används de relativt enkla modulationssätten AM och FM. (Nationalencyklopedin, 2014)
Högfrekvensförstärkningen påverkas vid AM av en styrspänning från detektorn som håller medelamplituden in till blandaren konstant. I blandaren multipliceras antennsignalen med lokaloscillatorns signal, och det ena av sidbanden som då uppstår filtreras och förstärks i mellanfrekvenssteget. Både högfrekvensfiltret och lokaloscillatorns frekvens måste ändras när man ställer in en ny kanal. Vid AM-mottagning regleras mellanfrekvensförstärkningen på samma sätt som i högfrekvenssteget. Vid FM kopplas en begränsare in som har till uppgift att klippa bort amplitudvariationer i mellanfrekvenssignalen. Eftersom all den nyttiga informationen ligger i en variation av frekvensen är alla amplitudvariationer oönskade. Mottagarens detektor innehåller egentligen två detektorer, en för AM- och en för FM-signaler. AM-detektorn lämnar en styrspänning till högfrekvens- och mellanfrekvensstegen (AGC, automatic gain control) och FM-detektorn en styrspänning till lokaloscillatorn som kan styra denna till rätt frekvens för den mottagna kanalen (AFC, automatic frequency control). (Nationalencyklopedin, 2014)
Problemet man finner hos superheterodynmottagaren är att det medför i allmänhet konstruktionsmässiga problem vid bygget av en mellanfrekvensförstärkare med hög förstärkning. En lösning till detta är den s.k. dubbelsuperheterodynmottagaren där signalen först blandas som tidigare, med en lokaloscillatorsignal med variabel frekvens till en första, relativt hög mellanfrekvens. Därefter blandas signalen med en fast andra lokaloscillator till en andra mellanfrekvens, där den huvudsakliga förstärkningen och bandpassfiltreringen sker. (Ahlin, Frank & Zander, 1995, s.93)
De mer avancerade analoga modulationsmetoderna med undertryckt bärvåg, DSB och ESB (dubbelt sidband och enkelt sidband), kräver mer komplicerad utrustning på både sändarsidan och mottagarsidan. I sändaren måste t.ex. filter användas för att ta bort oönskade signaler. Mycket smalbandiga filter krävs även i mottagaren, men dessutom en högstabil generator som kan återinsätta en bärvåg för att detekteringen skall lyckas. Eftersom verkningsgraden är mycket hög används denna utrustning för kommunikation över stora avstånd, t.ex. av myndigheter med behov av långväga förbindelser och av radioamatörer. Den förekommer också i bärfrekvenssystem för överföring av många telefonsignaler på en kabel eller radiolänk, där dock enklare metoder att återvinna bärvågen kan användas. (Nationalencyklopedin 2014)
Mottagare för digitala modulationsmetoder modelleras ofta med ett signal anpassat filter, en intergrator och en beslutskrets. Filtret skall filtrera, (och förstärka), den digitala signalen med så liten förvrängning som möjligt. Detekteringen sker genom integreringen som måste ske synkront med den digitala signalens klocka och med beslutsfattandet. (Nationalencyklopedin, 2014)
Om man förser mottagaren med en s.k. digital signalprocessor kan man detektera alla modulationsslag som bygger på att bärvågens amplitud, fas eller frekvens varierar genom att ändra detekteringsalgoritmen i processorns program. Demoduleringsprocessen kallas kvadraturdemodulering. (Nationalencyklopedin, 2014) Nya metoder för digital överföring har utvecklats, såsom OFDM (orthogonal frequency-division multiplexing/ortogonal frekvensmultiplex), vilket innebär att den digitala informationen delas upp och sänds på flera frekvenser (bärvågor) parallellt. Detta används bland annat för marksänd digital television. (Nationalencyklopedin 2014)
Driftfrekventa överspänningar är något som kan ske vid jordfel och det räcker med att det blir fel vid en punkt så kan det gå illa. Överspänningar kan ske av flera anledningar. Man reglerar överspänning med: generatorspänningen, (som regleras med generatorernas spänningsreglering), med överföringens impedans, (som regleras med ledningens längd och dimensionering), med belastningen (som ska ändras stegvis), transformatoromsättningen, (som ändras med lindningskopplare) och den reaktiva kompenseringen, (med statisk faskompensering). Det som ofta orsakar överspänning och att elektriska föremål går sönder är att driftspänningen höjs men ska då kunna regleras med någon av de andra faktorerna. Detta ska då förhindra elfel och i vårt fall att radion ska dö eller till och med fatta eld på grund av den förhöjda spänningen. Det finns ett antal anledningar till att en överspänning uppkommer. Lastbortkopplingar är en av dom och skulle kunna vara bortkopplade motstånd i vår radio, ett enfasigt jordfel eller ensidigt kopplade långa ledningar. Vid ett stumt jordfel kan spänningen höjas 1,73 gånger vilket skulle totalt bränna ut vår radio, men om själva elnätet i huset är ojordat kan den höjas med så mycket som 4 gånger spänningen vilket innebär en potentiell brandfara. Av denna anledning är de svenska elnäten jordade över en reaktans eller ett motstånd, så att spänningsförhöjningen inte blir alls lika kraftig vid ett elfel och är ofta satt till 1,4 gånger spänningen. Det finns också så kallade yttre överspänningar som kan orsakas av blixtnedslag. Man väljer då att systemet ska slå över till jord med reläskydd. Avledare installeras också på lämpligt valda platser. Ofta använder man sig av alla tre av dessa sätt, vilket kallas isolationskoordinering. (Öhlén 1997, s334)
Nationalencyklopedin har genom tiderna alltid varit en säker källa för information. Skribenten som står hänvisad till är Lars G. Olsson, som förutom Radio har skrivit artiklar i Nationalencyklopedin angående bildförstärkare, SIM-kort, HD-TV, med mera.
Mobil radio kommunikation må ha tryckts 1995, men eftersom den radio vi använt är minst lika gammal är det inte ett problem. Boken är tryckt av Studentlitteratur som bör ha tyckt att informationen i boken är så pass trovärdig att den är värd att trycka i bok och att den sedan kan användas som studiematerial. Jens Zander, den ena av bokens författare är professor i radiokommunikation på KTH och skolchef för den informations- och kommunikationstekniska delen av skolan. Zander är även civilingenjör i teknisk fysik och har en doktorsexamen i elektroteknik.
Elkraftsystem 1. är skriven i studiesyfte och fungerar som ett studiematerial. Den är skriven av till stor del högskoleutbildade personer, och det är dyrare att producera en bok än att skriva över internet vilket gör att förlaget måste ansett boken värd att producera. Eftersom boken är skriven i studiesyfte måste den lära ut relevanta fakta annars skulle få köpa den och förlaget skulle inte få igen sina pengar. Det är en omarbetad utgåva från den tidigare: Elkraftteknisk handbok och ingår i en serie av tre böcker. Det är en relativt gammal bok men stämmer ganska bra överens med radiodelarnas ålder. Författaren till det aktuella kapitlet i boken är Carl Öhlén, civilingenjör, som har jobbat för ABB Network Partner. Han har även medverkat med i bland annat Power System Protection som är utgiven av IEE (Intelligent Energy Europe).
Radion plockades isär genom att först skruva loss skruvar som höll ihop chassit. Därefter lossades de två chassidelarna från varandra. Kretskortet[2] var fastskruvat i den bakre halvan medan högtalarna satt fastskruvade i den främre halvan. Kablarna till högtalarna kapades för att enklare kunna fortsätta dissekeringen: en svart jord, en röd till vänster högtalare och en vit till höger högtalare. Kassettbandsspelaren togs bort och ytterligare kablar till kapades vilket lade kretskortet öppet. Skruvarna som höll kretskortet på plats skruvades loss, varpå kretskortet avlägsnades från det gamla chassit och lades på en ESD-påse. Antennen kortades ned av praktiska skäl och kretskortet lades slutligen i ESD-påsen för vidare transport. Under arbetets gång jordade vi oss i strömuttag för att undvika potentialskillnader som skulle kunna ge upphov till en urladdning mellan kretsen och våra kroppar. När kopplingsscheman var klara löddes högtalare och antenn tillbaka på kretskortet genom att smälta lödtennet med en lödpenna.
Radiokomponenterna placerades på en kvadratisk legoplatta. Därefter stabiliserades kretskortet mitt på plattan med hjälp av legobitar. Sedan tänktes det ut hur man bäst skulle kunna täcka största delen av radion men även få plats med högtalarna som tidigare kopplats bort på grund av lättare förflyttning och montering. Även alla knappar som är nödvändiga måste kunna kommas åt. Radion ställdes som bokstaven L för att den skulle få plats och för att strömkontakten skulle gå att komma åt. Grunden är rektangulärt byggd och når upp till toppen av komponenterna. Hållare är byggda inuti chassit för att hålla upp de två högtalarna som nu är placerade på var sin sida i chassit. Volym- och radiofrekvens-reglage är lättåtkomliga och inget tak byggdes så att komponenterna ligger synliga. Antennsladden är utdragen ur ett litet hål på sidan som sedan efter behov kan monteras ihop med en längre antenn som ursprungligen var ditsatt. Chassit är stabilt och håller alla delar på plats och går därför lätt att förflytta.
Kopplingsscheman ritades för att efterlikna komponenternas position på kretskortet i den mån det var möjligt. De tre scheman som är bifogade har alla ett index placerat i nedre vänstra hörnet där schema A är det som ska placeras längst åt höger. De två nästkommande ska läggas med indexbokstaven i bokstavsordning till vänster om varandra. Så att scheman läses i ordningen C,B och A. Anledningen är att kretskortets avtecknades från dess baksida där ledningsbanorna ligger blottade. Mellan A och B går det en koppling med tolv ledningar mellan de två separata kretskorten och de tolv kopplingar som återfinns längst till vänster på schema A är samma som längst till höger på Schema B. I övrigt är två ledningar som går över varandra inte ihopkopplade om inte det finns en svart prick som markerar anslutningspunkten.
Den metod som användes vid ritningen var att utgå från spänningskällan och därefter fortsätta längs hela kretskortets längd. För att kunna urskilja ledningsbanorna på baksidan användes en ficklampa för att lysa igenom kretskortet, vilket möjliggjorde att se vilka komponenter som är kopplade till vilka ledningsbanor. Index som står vid varje komponent är samma som står på kretskortet, men med vissa undantag eftersom det förekommer dubbletter.
De komponenter som återfinns i kretsen är främst resistorer och elektrolyt-kondensatorer men även dioder, tre chip, transistorer och spolar finns med. Av de tre chippen i kretsen gick det endast att bestämma modell på två av dem på grund av att chip A, som finns i schema A, har en kylfläns fastlödd över sig och lödningarna sitter mycket tätt. Risken att kortsluta kretsen var hög om ett försök att lossa på den hade gjorts.
Transistorerna: Q7, Q6, Q5, Q4 och Q2 är av modellen SS9014C och övriga är av modellen C8050
Vissa detaljer har utelämnats på ritningarna, såsom ledbanor och kopplingar till komponenter som blivit borttagna. Endast de kopplingar som är sammanlänkade med andra ledningsbanor har lämnats kvar.
*Bilder på radion och kopplingsscheman finns bifogade.
För att hitta delar till vår radio tog vi kontakt med tekniska verkens återhämtningscentral samt med släkt men alla hade antingen slängt sina gamla apparater eller så fungerade de fortfarande. Radion som vi använde var en redan fungerade så det är inte en så stor bedrift att säga att vi byggde en egen radio när vi egentligen bara tog den från ett chassi till ett annat. Även om detta skedde med viss modifikation i form av bortkopplade komponenter, t.ex. kassettbandsspelaren.
Ett misstag vi gjorde var att utgå från att det skulle vara mycket enklare att bygga ihop en egen radio än det var. Orsaken var troligen att vi var mer eller mindre amatörer i ämnet. Uppgiften blev för svår för oss även om det säkerligen är möjligt att konstruera en fungerande radio från återvunna komponenter. I grund och botten handlar det om strömstyrka och spänning i en krets, att göra beräkningar på detta och planera en krets är dock över vår förmåga och skulle kräva mer kunskap om elektriska kretsar än vad vi i arbetet hunnit att tillgodogöra oss.
En simpel förbättring som kom upp på bordet alldeles för sent var att byta materialet i chassit från LEGO till plexiglas. Det skulle gjort att man lättare kunde se komponenterna samt så hade konstruktionen blivit mer robust och estetiskt tilltalande.
Vi har beskrivit hur komponenterna i en radio fungerar om än i makrodetalj vilket besvarar den första frågan i frågeställningen: ”Hur fungerar en radio och dess komponenter?” Vår ursprungliga tanke var att hitta trasiga radioapparater som vi kunde ta delar från. Eftersom vi inte hittade några trasiga apparater utan istället tog en redan fungerande och plockade isär den, kan vi inte påstå att vi byggt en radio av återvunna komponenter. Det medför att vi inte heller kopplat ihop radion i den mening som antyddes i början av arbetet. Den andra frågan lämnas därför delvis obesvarad på grund av att vi inte själva kopplade ihop radion, däremot diskuterades säkerhetsaspekter kring området. Den tredje frågan: ”Går det att bygga en fungerande radio med återvunna komponenter?” måste lämnas obesvarad. Vi kan inte styrka eller dementera påståendet att det går, återigen på grund av att radion som använts fungerade redan från arbetets start.
Böcker
Ahlin, Frank & Zander. 1995. Mobil radio kommunikation. Lund: Studentlitteratur.
Andersson, L ,Blondell R, Hermansson H, Jacobsson K.A, Lidström,S, Lundén, L, Uddman, E, Öhlen, C. 1997. Elkraftsystem 1. Stockholm: Liber AB.
Elektroniska källor
Kjell O Jeppsson, Nationalencyklopedin, 2014, transistor, http://www.ne.se/lang/transistor [2014-02-19]
Kjell O Jeppsson, Nationalencyklopedin, 2014, diod, http://www.ne.se/lang/diod [2014-02-19]
Nationalencyklopedin, 2014, Radio, http://www.ne.se/lang/radio [2014-02-23]
Nationalencyklopedin, 2014, Kondensator, http://www.ne.se/lang/kondensator [2014-02-19]
[1] ESD: Electrostatic Discharge, påsarna används i hanteringen av elektriska komponenter för att förhindra att de utsätts för statisk elektricitet.
[2] Kretskort är den hårda skiva/bräda varpå ledningsbanor blivit pålagda och som komponenterna är fastlödda på. Den gör det möjligt att koppla alla komponenter till varandra utan sladdar, som istället ersätts av ledningsbanorna.
Publiceringsdatum: 2014-06-08