Listor / Berzan / Storbritanniens statsskick

Storbritanniens statsskick

Storbritanniens parlament och lagstiftningsprocess

Grunderna till dagens parlament i Storbritannien började läggas redan under 700 e.kr då kungar samlade sina närmsta rådgivare och mäktiga män i landet för att höra deras åsikt om lagar och beslut under möten som kallades the Witan. Mötet var på den dag som kungen bestämt och med de personer han bjudit in, inga i teorin fasta platser fanns alltså. Inte heller krävdes dessa rådgivares fullständiga medgivande för att kungen skulle få sin vilja igenom men det krävdes en balansgång mellan deras samtycke och kungens vilja för att kunna styra landet. Efter normandernas invasion började platserna dessa råd bli mer permanenta och antalet medlemmar växte. Förutom det toppmöte som kungen anordnade fanns det mindre möten, moots, där lokala problem diskuterades. Närvarande kunde präster, godsherrar och sheriffer för området vara, men också fyra representanter från varje by i varje county eller shire deltog. Även om de två mötena hölls separat under flera hundra år kom de att bli vad som idag är överhuset och underhuset i parlamentet.

Parlamentet i Storbritannien består av två kammare: överhuset, The House of Lords, och underhuset, The House of Commons. Det förstnämnda har idag mycket begränsad makt och kan som bäst fördröja beslut från underhuset som innehar all lagstiftande makt. Underhuset har denna mandatperiod 650 ledamöter, MP’s eller members of parliament, som alla blivit invalda för sin plats genom allmänna val och deras främsta uppgift utgör att lagstifta, granska regeringen och att budgetera landets resurser. Det finns en talman: The Speaker, som väljs på perioder om 5 år vilket är en mandatperiod. Underhuset har även en politisk arbetsledare: The Leader of the House of Commons, som oftast redan innan varit en mycket framstående politisk person.

För de många uppgifter som parlamentet ska utföra finns det flera olika utskott:

Överhuset består av ca 760 medlemmar som i sin tur kan delas upp i flera kategorier: Livstidspärer; adelsmän som antingen ärvt platsen från nära släkt, av vilka det högst finns 92 stycken, eller adlade som sitter där på grund av omfattande intresse eller kunskap vilka utgör cirka 500 av platserna. Sedan finns det även: präster, biskopar; vilka det totalt finns 26 av och jurister, laglorder; varav det också finns 26 av totalt, vilket skvallrar om överhusets idag enda verkställande makt som högsta domstol. Det finns två utvalda i kammaren för att leda dess arbete: talmannen kallas av gammal sed the Lord Chancellor och arbetsledaren heter Leader of the House of Lords. Den enda påverkan överhuset har överlagförslag att de kan fördröja vissa förslag i upp till ett år. Men om inga ändringar görs kan de inte stoppa förslaget från att antas en andra gång. Om förslaget handlar om enbart monetära frågor kan överhuset inte fördröja förslaget längre än en månad.

De utskott som finns i överhuset är:

Lagstiftningsprocessen:

Vid omröstning i vardera hus är kvorum, alltså minst antal ledamöter på plats i kammaren vid omröstning, minst fyrtio ledamöter i underhuset och minst trettio i överhuset.

Kabinettet utgörs av 20 erfarna ledamöter som blivit valda av premiärministern att koordinera regeringens olika departement och bestämmer regeringens riktlinjer. Den första läsningen består i att en tjänsteman läser upp den korta titeln på förslaget för kammaren, ett datum bestäms för en andra läsning och förslaget trycks och görs tillgängligt för alla ledamöter och allmänheten. Alla lagförslag har en kort och en lång titel. Den långa talar om i helhet vad förslaget vill åstadkomma och alla ändringar gjorda i förslaget måste gå i linje med den långa titeln, den korta är mer av ett tilltalsnamn. Den andra läsningen innefattar en omröstning om förslaget ska drivas vidare samt om det ska ändras på någon punkt. Den tredje läsningen är det sista hindret och inga ändringar kan göras när man kommit hit. Det enda som återstår är för regeringen att godkänna förslaget varefter monarken ska skriva under det för att lagen ska gälla. Senaste gången en monark vägrade var 1708 under Queen Anne när hon vägrade underteckna ett förslag om milis i Skottland.

Hur fördelas makten i landet?

Drottningen i Storbritannien är statschef och är på pappret huvudansvarig för den verkställande makten men i verkligheten fungerar hon endast som en symbol med representativa uppgifter och ceremoniella funktioner. I praktiken har hon knappt någon makt alls.

Av det partiet som har flest ledamöter i underhuset får välja en premiärminister som i sin tur väljer regering. Denna regering ska komma med politiska förslag och hålls ansvariga inför underhuset. Generellt är det regeringen som styr hela Storbritannien men i drottningens namn formellt. Hon har dock inte någon egentlig makt. Den politiska regeringsmakten glider dock över mer och mer till premiärministern.

Motsvarande kommuner har England och Wales olika områden som kallas counties. I dessa beslutas mer lokala bestämmelser som polis och brandväsen eller transportplanering. Dessa församlingar väljs i Councils som sker var fjärde år i allmänna val. Denna verksamhet finansieras på samma sätt som i Sverige, kommunalskatten samt via statsbidrag.

Hur ser valförfarandet ut?

Ledamöterna till underhuset väljs ut i enmansvalkretsar. Dessa ledamöter kan sedan väljas ut av premiärministern att gå med i regeringen som totalt består av ca 100 personer. I varje enmansvalkrets väljs en mandat ut, den som får flest röster. En valkrets består av en befolkning på ca 60 000 invånare.

Innan 1800-talet berodde inte valkretsarna så mycket på folkmängd. Istället hade grevskapen och städerna i de flesta fall ca 2 ledamöter var. Under reformakten 1832 började platserna få en jämnare fördelning. Idag bestäms valkretsarnas fördelning av fyra permanenta och oberoende nämnder som tillhör England, Wales, Skottland och Nordirland. Gränserna till valkretsarna ska kollas av var åttonde till tolfte år och beror fortfarande till stor del av folkmängden men det ska också tas hänsyn till kommungränser. Det finns också vissa bestämda mängder valkretsar som varje del måste tillhöra. Till exempel måste Nordirland ha mellan 16-18 valkretsar.

För att bli parlamentsledamot måste man minst vara 21 år och man måste vara medborgare i Storbritannien, i en brittisk besittning, i republiken Irland eller i ett medlemsland. En person som gjort sig skyldig till förräderibrott får inte sitta i parlamentet förrän fängelsestraffet är avtjänat. I teorin får inte ledamöter avsäga sig sin plats i parlamentet men i praktiken har de rätt att begära att bli utnämnd till en av de två ceremoniella ämbetena. Dessa är endast till för att underhusledamöterna ska kunna avgå. Varje kandidat måste betala en deposition på 500 pund som den får tillbaka vid över 5 % av rösterna i valkretsen, annars går pengarna förlorade som uppoffring för deltagandet. Kandidaten måste dessutom ha en underskrift av 10 väljare i valkretsen. Man behöver inte bo i valkretsområdet för att delta i valet.

Röstberättigade är alla som är bosatta i Storbritannien samt medborgare i ett land inom samväldet från 18 års ålder. Man har dessutom rösträtt i 15 år när man flyttat utomlands och är brittisk medborgare. Ingen får rösta i mer än en valkrets.

Från början fanns det ingen bestämd tid för hur länge en mandatperiod varade men 1694 beslutade man sig för att den skulle vara 3 år. Det visade sig att det blev en opraktiskt kort tid och för osmidigt att byta parlament så ofta att man senare höjde mandatperioden till 7 år men den ändrades igen till 5 år vilket den är idag. Ofta hinner denna tid inte gå innan parlamentet byts eftersom premiärministern brukar be regenten, (drottningen), om lov för omval. Observera att överhuset inte ingår bland valen utan vid parlamentupplösning är det endast underhuset som det syftas på eftersom överhusets platser är fasta och består efter mandatperioden. För i tiden avslutades parlamentet när drottningen dog men detta avskaffades av praktiska skäl med 1867 års reformakt.

40 dagar innan det nya parlamentet öppnas samlas de båda husen i respektive kammare, sedan kallar drottningen över underhuset till överhuset där regentens representanter instruerar dom att välja en talesman. Nästa dag återvänder de till överhuset där representanterna (Lords of Commissioners) bekräftar valet och ger talmannen kungligt godkännande i drottningens namn. De kommande dagarna svär ledamöterna i båda husen tro och huldhetseden och när majoriteten i varje kammare svurit eden börjar parlamentets öppnande. Regenten läser då trontalet och efter det går varje hus vidare direkt till att hantera lagstiftningsärenden. När parlamentet avslutas sker en liknande ceremoni men mindre känd av allmänheten. Oftast deltar inte regenten själv i denna prorogationscermoni utan representeras återigen av Lords of Commissioners.

Regeringschef

I Storbritannien är det premiärministern som chef över regeringen och har den verkställande makten. Storbritanniens nuvarande premiärminister är David Cameron, som utnämndes 11 maj 2010 och är ledare över det konservativa partiet, vilket är majoritetspartiet i underhuset. Premiärministern är högst ansvarig för regeringens politik inför underhuset och är därmed skyldig att stå till svar för regeringens handlingar.

Rent formellt är det statschefen som har rätt att upplösa parlament, men det är premiärministern som säger till statschefen vad som ska göras. Därmed kan man se det som att premiärministern har rätten att upplösa parlamentet. Premiärministern har rent allmänt överinseendet över de olika ministerierna och över regeringsadministrationen. Premiärministern är ledare för regeringens inre kärna, kabinettet.

Det består av 22 medlemmar som sammanträder varje vecka i premiärministerns bostad. Deras främsta uppgifter är att leda förvaltningens arbete och utforma landets politik.

Statschef

Storbritanniens statschef är för nuvarande Elizabeth II. Hon har suttit på tronen sedan 6 februari 1952. Monarken ärver titeln som statschef när man ärver tronen. Statschefens uppgift är framförallt att vara Storbritanniens ansikte utåt, men även att utföra traditionella formella uppgifter så som:

De vid makten

Sedan länge har Storbritanniens politik dominerats av två partier. Det konservativa The Conservative and Unionist Party även kallat Tories och det socialdemokratiska Labour Party. Det är dessa partier som har lett Storbritannien i omgångar med egen majoritet sedan 1945 då en samlingsregering ledd av Winston Churchill hade lett Storbritannien under åren Andra världskriget hade pågått. Detta ändrades tillslut vid valet 2010 då varken Labour eller Tories fick ihop de 326 mandat i underhusetet som krävdes för en majoritetregering. Istället bildades en Koalitionsregering där The Conservative and Unionist Party och de socialliberala Liberal Democrats delade på makten. De konservativas partiledare David Cameron blev premiärminister och liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg blev vice premiärminister.

Utöver de tre större partierna finns det ett flertal mindre partier som delade på de 28 mandaten i underhuset som inte tilldelades Tories, Labour eller liberaldemokraterna. De fem största av dessa partier är partier från de mindre riksdelarna i Storbritannien, Nordirland, Skottland och Wales och deras huvudsakliga frågor är lokalfrågor men många kämpar också för självständighet, eller liknande, för sin riksdel. Dessa partier i storleksordning är Demokratiska unionistpartiet (8 mandat), Skotska nationalistpartiet (6 mandat), Sinn Féin (5 mandat), Plaid Cymru (3 mandat), SDLP (3 mandat).

De tre stora partierna

The Conservative and Unionist Party

De konservativa som till vardags går under smeknamnet Tories är det största partiet i Storbritannien efter valet 2010 med sina 307 platser i underhuset. De sitter även i styrande position med liberaldemokraterna efter bildandet av en koalitionsregering. Partiet styrs av partiledaren och likaså premiärministern David Cameron. Bildandet av partiet skedde på 1830-talet efter parlamentsreformen som då ägde rum, de tog då rollen som arvtagare för det äldre torypartiet. Vi denna tid var de politiska huvudfrågorna godsägarnas ekonomiska intressen, traditionella styrelseformer och intuitioner som monarkin, överhuset och statskyrkan.

1912 skedde en förändring i partiet, de liberala unionisterna under Joseph Chamberlain uppgick i partiet efter att de hade haft ett nära samarbete med partiet efter splittringen från det liberalpartiet 1886. Samarbetet med den övriga delen av det liberalpartiet var även stort under denna tid det tal om en antisocialistisksammanslagning av partierna vilket tillslut uteblev. Under Andra världskriget var hela Europa inne i en turbulent tid. En samlingsregering var vid makten med den konservativa premiärministern Winston Churchill i spetsen. Efter förlusten mot Labour i valet 1945 tog de konservativa en ny politiskinriktning. Under partiledaren R.A Butler gick de konservativa mot en mer socialkonservativ inriktning och ställde bakom Labours vision om en brittisk välfärdsstat. Till detta accepterade även förstatligandet av basindustrierna och det faktum att Indien var på väg mot självständighet.

Åren med en mer socialkonservativ politik gick mot sitt slut och under 1970-talet blev tories allt mer högervridet. Först under Edward Heath och senare under Margaret Thatcher bestod de konservativas valprogram av mindre statliga interventioner, minskad offentlig sektor och begränsad frihet för fackföreningarna. Detta mötte starkt motstånd och kulminerade då man under Heath övergick till statlig inkomstpolitik vilket möttes av stora protester bland arbetarna och en av anledningarna till gruvarbetarstrejken 1974.

Efter valsegern 1979 dominerade de konservativa Storbritanniens politik fram till slutet av 1990-talet först med Margaret Thatcher som partiledare och senare John Major. Efter förlusten i valet 1997 kom en tuff period för den konservativa, med flera förluster i de kommande valen. Politiken som fördes under denna tid har efteråt ansetts för högerinriktad för att kunna vara ett regeringsalternativ. 2005 tillträdde David Cameron som partiledare över tories och ledde dem till makten i valet 2010 som en del av en koalitionsregering med liberaldemokraterna.

Tories politiska huvudinriktningar

Den politiska uppfattningen inom partiet har sedan 1990-tal kunnat delas upp i fem huvudinriktningar. Men med en gemensam grund. Centralt i partiet är punkter som ett starkt brittiskt försvar, konservatism, frihandel och synen att unionen Storbritannien måste förbli. De fem övriga huvudinriktningarna är.

Labour Party

Labour är det näst största partiet i Storbritanniens politik med sina 258 mandat i det brittiska underhuset. Efter förlusten i valet 2010 har Ed Miliband varit partiets ledare och lett dem som det största partiet i oppositionen. Organisationen grundades 1900 då som Labour Representation Committee som var en valorganisation med uppgiften att stödja socialistiska kandidater. Det ombildades senare 1906 till det politiska parti det är idag då de fick 29 kandidater invalda i underhuset, de tog då namnet Labour Party. Partiet blev sedan gradvis större och blev tillslut 1922 det näst största politiska partiet i Storbritannien när de gick om de liberala. Under andra världskriget ingick Labour i samlingsregeringen under Winston Churchill men det var härefter som partiet fick sitt genombrott i den brittiskapolitiken.

Valet 1945 efter andra världskrigets slut och upplösningen av samlingsregeringen så vann Labour valet. Med Clement Attlee i spetsen styrde Labour Storbritannien mellan 1945-1951. Under denna tidsperiod gjordes stora socialreformer för att göra Storbritannien till en välfärdsstat. Stora nationaliseringar genomfördes i basnäringen bland annat Bank of England förstatligades. Efter perioden som det ledande partiet i Storbritannien så gick Labour in i en period av inre partikonflikter. Stridigheterna stod mellan bevaniterna som ville förändra partiet till att gå mer efter socialismen och revisionisterna som ville stoppa nedrustningen av kärnvapenarsenalen och det gemensamma ägandet av produktionsmedlen. Från i början av 60-talet till slutet av 70-talet ledde Labour periodvis landet. Efter valförlusten 1979 tog vänsterflygeln i partiet makten vilket ledde till en splittring. De mer moderata politikerna flydde partiet och startade tillsammans Social Democratic Party 1981. Men extremvänsterns vid makten inom partiet varade inte länge. Efter valnederlaget 1983 tog Niel Kinnock upp kampen vilket omvandlade partiet från ett radikalt parti till dagens mer moderna socialdemokratiska parti. Nya punkter i partiet var den mer försvarsvänliga tonen, positivt tänkande när det gällde medlemskap i EG och erkännandet av marknadskrafternas betydelse i en modern industristat.

Även fast Labour gick allt mer mot den politiska mitten fortsatte valnederlagen. 1994 tillträdde Tony Blair som partiledare och fortsatte på den utstakade vägen och ledde Labour allt mer mot den politiskamitten. Vilket gav en valseger 1997, en seger som tillskrevs Blair personligen och partiets nya förmåga att värva medelklassväljare som tidigare hade röstat konservativt. Den positiva vågen fortsatte inom Labour och man valen både 2001 och 2005 även fast valvinsterna inte var lika stora längre. Sommaren 2007 avgick Blair som partiledare och premiärminister efterträdaren var finansministern Gordon Brown. Under Browns ledning fortsatte stödet att sjunka vilket visade sig i valförlusten 2010. Valförlusten resulterade i Browns avgång efterträdde gjorde då dagens partiledare Ed Miliband.

Labour Partys politik

Den politiskainriktningen i Labour har under åren skiftat mycket. Från 70 och börja av 80-talets radikal vänster politik till den senare mer liberala politik inriktad på medelklassväljarna som gick under namnet New Labour under Blairs styre. Gemensamt är att politiken alltid haft en socialdemokratiskgrund ibland mer högerriktad ibland mer vänsterriktad. Att bekämpa arbetslöshet och fattigdom har alltid varit centralt och i linje med det har man satsat på skola, omsorg och andra sociala tjänster. Satsningar på de fattigare delarna av Storbritannien har gjorts och visst lokalt beslutfattande har försökt förläggas i de olika riksdelarna.

Dagens politiska inriktning i partiet kallas Blue Labour. En mer vänsterorienteradinriktning än den tidigare New Labour inriktningen. Grunden ligger i en traditionell välfärdspolitik med starkt inflytande av staten och offentliga institutioner. Syftet med politiken är att locka tillbaka arbetarklassen till partiet.

Liberal Democrats

Liberaldemokraterna är Storbritanniens tredje största parti med sina 57 mandat i underhuset. De har rollen som vågparti i Storbritanniens annars mycket tvådominerande politik och sitter i nuläget vid makten som en del av den styrande koalitionsregering som styr. Nick Clegg är paritetsfrontman och innehåller både partiledartiteln och vice premiärminstertiteln. Liberaldemokraterna grundades 1988 av en sammanslagning av partierna Liberal Party och Social Democratic Party.

De liberala var tidigt en maktfaktor i landet politik och dominerade politiken stora delar av andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Partiet bestod då av aristokratiska godsägare, radikala politiker från medelklassen och den frihandelsvänliga falangen. Partiet startades först 1859 men starten hade varit en utdragen process och till viss del hade partiet varit engagerat innan. Partiet var som störst mellan åren 1906-1916 då de la grunden för den brittiska välfärdsstaten. Under första världskriget splittrades partiet och fick därefter aldrig tillbaka sin dominerande roll i den brittiska politiken. Utan den mest inflytandesrika rollen var vågmästarrollen som partiet hade under 70-talet när de stödde Labour.

1988 bildades partiet efter samman slagningen av de liberala och socialliberala. Partiets första partiledare blev Paddy Ashdown som fick en tuff start i partiets första val 1992 då partiet tappade mandat mot vad de liberala hade haft under allians tiden med Labour. Valet 1997 blev inte heller det någon röstmässigt succé till val, men på grund av lyckat arbete fick partiet in 46 mandat i underhuset vilket var det största antalet mandat för partiet och dess föregångare sedan mellankrigstiden. 1999 avgick Ashdown och under andra partiledare gick partiet framåt i valen 2001 och 2005. 2007 tog dagens liberaldemokratiska partiledare Nick Clegg över. Clegg ledde liberaldemokraterna till en plats i koalitionsregeringen med de konservativa efter valet 2010.

Liberal Democrats politik

Partiets roll har varit att vara mittenpartiet med målsättningen att vara ett vågmästarparti. Under 1990-talet stödde de Labour för att nu på senare tid istället stödja de konservativa. Ideologiskt kan partiet närmst beskrivas som socialliberalt och har tidigare kämpat för skattehöjningar som skulle satsningar på utbildning och sjukvård. Kämpandet för skattehöjningar har dock minskats sedan stödjandet av det konservativpartiet på allvar började. De har också varit en stor kritiker till kriget i Irak. Partiet kan även ses som ett relativt grönt parti som sätter miljön högt på dagordningen. De vill medhjälp av EU införa högre miljömål i Europa det vill säga att minska utsläppen av utväxtgaser med 30 % till 2020.

Viktiga politiska frågor i Storbritannien idag

Det finns två huvudsakliga frågor som kommer vara aktuellt under det politiska året 2014 för Storbritannien. Det ena är Storbritanniens vara eller icke vara en del av EU. Det andra är Storbritanniens olika riksdelar har en allt större strävan för att bli självständiga. Framförallt Skottland som under 2014 kommer rösta i självständighetsfrågan. Om de i valet den 18 september röstar igenom ett skotskt utträde från Storbritannien kommer Skottland vara ett självständigt redan i mars 2016. Om ett utträde från Storbritannien skulle ske så är det många stora frågor som måste lösas. Hur ska statsskulden fördelas, vem tillhör de stora gas och oljefälten utanför Skottlands kust? Detta är bara några av de frågor som måste lösas om en självständighet ska till. Den andra stora frågan, den om EU bottnar i det att det brittiska folket blir allt mer irriterade att över att många beslut fattas allt längre ifrån dem. Cameron menar att om detta fortsätter så kommer det driva landet till ett utträde från EU. I nuläget ska Storbritannien förhandla om deras EU-medlemskapsvillkor och därefter kan det bli aktuellt med en folkomröstning i EU frågan.

En annan aktuell politiskfråga som ligger det brittiska folket varmt om hjärtat är den om det allt dyrare ölpriset. Skamgränsen tre pund har för länge sen överskridits och de gångna dagar då ölpriset konstant låg under ett pund som i Wetherspoons nuvarande kampanj finns inte längre. Detta har lett till att allt fler pubar tvingas stängas då folket väljer att köpa sin öl i mataffärer istället.

Källor

Publiceringsdatum: 2014-02-12