Listor / Berzan / Svenska språkets utveckling 3.0
Alla språk förändras med tiden, så gör även det svenska språket. Det svenska språket vi använder idag är inte detsamma som vi använde för 100 år sedan. Språket låter dessutom annorlunda beroende på var i Sverige du befinner dig. Det är till exempel stor skillnad mellan hur en skåning och en norrlänning pratar, kanske till och med så stor skillnad att de har svårt att förstå varandra. Men varför utvecklas språket, hur har den svenska språkutvecklingen sett ut och vilka faktorer ligger bakom? Det är svårt att veta, men genom att jämföra hur skrivna texter har förändrats genom tiden så kan man lyckas lista ut en stor del av förändringsfaktorerna.
Alla språk kommer till en början från ett och samma urspråk. Språket har sedan, över en längre tid, utvecklats till en mängd olika språk. (Sjöstedt, Jeppson 2011 s 313 - 318) Det svenska språket kommer från en början från det indoeuropeiska urspråket, ett språk som antas en gång ha varit utbrett över stora delar av Europa och Asien. Språket har senare grenat ut sig. En av grenarna är urgermanskan, som sedan för ca 1800 år sedan delade upp sig i en västlig och en nordlig del. Den västliga delen har senare utvecklats till tyska och holländska medans den nordliga delen är det vi kallar för urnordiskan. Som man hör på namnet så pratades olika varianter av urnordiskan i norden och utvecklades sedan till de nordiska språken som talas idag (Svenska, Norska, Danska, Finska och Isländska). Men det var inte förs omkring 700 år sedan som Svenskan sägs ha blivit ett eget språk och det tog ytterligare 200 år innan man kunde höra tydliga skillnader mellan Svenska och Danska.
Den urnordiska runraden var urnordiskans första skriftspråk och bestod av 24 runor som ibland kallas för den 24-typiga futharken efter de sex första runorna i runraden. Varje runa representerar ett ljud och användes till inskrifter på bruksföremål, så som vapen och redskap, men även till att rista in minnesmärken. (Sjöstedt, Jeppson 2011 s 319 - 322) Eftersom de flesta minnesmärkena ristades in i trä så finns de inte kvar idag, men det finns ett fåtal runskrifter på stenar och klipphällar som finns kvar än idag. Ett exempel på detta är de tre blekingska stenarena från 600-talet: Stentoftenstenen, Istabystenen och Björketorpsstenen. Tidsperioden mellan år 800 och 1225 kallas inom språkhistorian för runsvenska. Då började urnordiskan delas upp i en östnordisk och en västnordisk del. Till den östnordiska delen hör idag svenska, danska och norskt bokmål, medan den västnordiska delen består av nynorsk, isländska och färöiska. Man började då använda en kortare runrad som endast innehöll 16 runor. Detta tror man gjordes för att vissa av de gamla runorna var gjorda för att skriva i trä och mycket svåra att använda när man skriver i sten. Den nya runraden fanns även i en kortare variant, kortkvistrunorna. Dessa runor var mer lättristade och användes för att skriva korta meddelanden på trästavar.
År 1225 skrevs den Äldre Västgötalagen, en text som förklarade Västergötlands lagar. Man brukar därför säga att Fornsvenskans tidsperiod började då (Sjöstedt, Jeppson 2011 s 325- 328). Fornsvenskan hade inga stavningsregler. Alla skribenter skrev på sitt sätt. En skribent kunde till och med stava ett ord olika i samma text. Det var också ganska vanligt att man förkortade ord som man använder ofta. Under 1300-talet växte Hansans makt, detta ledde till att handeln med Tyskland ökade. Det kom då massor tyska köpmän som hade inflytande på det svenska språket. Bland annat så ändrades meningsbyggnaden. Från att ha använt enkla och korta meningar så började man bygga längre och mer komplicerade meningar.
När Kalmarunionen uppdelades på 1500-talet utvecklades två stater i Norden: Sverige och Danmark. Detta ledde till att den politiska makten koncentrerades till Stockholm och Köpenhamn (Sjöstedt, Jeppson 2011 s 332 – 35). Språket blev då en viktig markör för att visa vad som är svenskt respektive danskt. Det vi idag kallar för svenska började man prata på 1400-talet. Dock så skulle vi inte förstå den svenskan som talades på 1400-talet idag eftersom språket har förändrats så mycket sedan dess. När Gustav Vasa reformerar den svenska kyrkan på 1500-talet bestämmer han att kyrkan ska börja använda sig av det svenska språket istället för latin. Det är först då , i Gustav Vasas bibel, som man börjar använda bokstaven å istället för aa. Danmark och Norge började inte använda bokstaven å förs på 1900-talet, det är därför den ligger sist i deras alfabet. På 1600-talet var det populärt inom adeln att låna ord och uttryck från franskan, och i slutet av 1600-talet blev därför sje-ljud vanligare inom svenskan (Sjöstedt, Jeppson 2011 s 336).
År 1906 beslutades det att svenska språkets stavning skulle reformeras (Sjöstedt, Jeppson 2011 s 345 - 347). Målet var att göra stavningen enklare. Man ändrade därför dt till t/tt och hv,fv,f till v. Till exempel så bytte man stavning från rödt till rött, eller hvarför till varför. Men reformationen tog ett tag, och blev inte accepterad av SAOL förrän 1950. När radion kom i början på 1900-talet så blev radiorösten det nya idealet av hur en svensktalande ska låta. Detta, tillsammans med urbaniseringen gjorde att skillnaden mellan olika dialekter minskade. Efter andra världskriget infördes engelska som andraspråk i svenska skolor. Sedan dess har svenskan fått många låneord och försvenskningar av engelska ord. Alldra vanligast med engelska låneord är det inom tekniken och vetenskapen.
Svenskan förändras ständigt. Det beror delvis på att vi präglas av engelskan och de olika modersmål som pratas inom Sverige (Sjöstedt, Jeppson 2011 s 349 - 350). På 1960-talet blir det vanligt att man skaffar en tv i sitt hem. Detta innebär en standardisering av svenskan eftersom alla utgår efter det språk som används i televisionen. Senare mellan 1960- och 1970-talet slutar man använda titlar som fru Hansson, och använder förnamnet istället. Man började även tillkalla varandra med du istället för ni. På 1960-talet hade ungdomskulturen ett stort utrymme, och när popmusiken slog igenom innebar även detta en förändring av språket. När sedan den digitala revolutionen kom förändrades språket ytterligare. (Sjöstedt, Jeppson 2011 s 3451 - 352). Nya låneord skapades, och man började bli mindre formell vid skrivande i digitalt format. Vi börjar använda smajlisar och bilder som stöd när vi skriver sms, vilket underlättar skrivandet en del.
Det svenska språket utvecklas ständigt. Omedvetet börjar vi prata som vår omgivning pratar. Förr i tiden använde man språket för att visa vilken nationalitet man tillhörde. Medans vi idag lever i en mer globaliserad värld där vi vill kunna göra oss förstådda av alla vi möter. Man kan se att stora politiska förändringar har påverkat språket. De som har stor politisk makt har även ofta stort inflytande på språket.. Till exempel så gjorde Hansan att svenskarna började kommunicera med tyskar, vilket ledde till att vi lånade tyska ord, samt började använda en mer avancerad meningsbyggnad. En annan tydlig faktor är 1900-talets reformering av svenskan. Det ledde till att man ser en tydlig skillnad i skriftspråket från Danskan och Norskan. Innan reformeringen stavade vi ungefär likadant. Men idag skiljer sig stavningen ganska tydligt. På senare tid har media och tekniken haft ett stort inflytande på hur vi pratar. Vi har inte lika tydliga dialekter längre och vi lånar ord från engelskan. Datorerna och internet har globaliserat världen. Idag kan nästan alla svenskar förstå och tala engelska. Detta leder till att vi kan låna ord och uttal från det engelska språket. I stort sätt kan man säga att det är vårt behov av internationell kommunikation som har haft stort inflytande och förändrat språket.
Sjöstedt, Bengt & Jeppson, Thomas (2011), Människans texter SPRÅKET, Lund: Författarna och studentlitteratur AB
Strid, Jan P. (2009), Ett kompendium i språkhistoria
Publiceringsdatum: 2014-06-01